året

Förra veckan. Ett år sedan finaste diamanten P dog. Och världen som rämnade. Rädslan och sorgen blev som förlamande. Och en månad senare. Finaste N. Hur kunde det bli så? 

Mina tankar har varit hos våra vänner. De som tvingades in i ett liv, i en ny tillvaro ingen förälder någonsin borde behöva vara i. Jag kan inte veta, kan aldrig förstå precis hur de känner. Men känslan av att förlora barn. Att förlora bitar av sitt eget hjärta. Önskar det fanns lindring. Fina vänner. 

Jag är tacksam att jag fått äran att lära känna de här människorna. Alltid tillsammans.

Dravets syndrom. Hatar det. Hatar det krig vi alla måste föra. 

Vi fick några hyfsade dagar. Nu ostabilt igen. Inte mycket andningshål att tala om, men lite. Tillräckligt för att hinna dra ett djupt andetag.