D har varit påverkad av vaccinet. Ingen feber men många anfall. Ett akutEEG planerades i fredags efter konstanta anfall men när vi kom dit var det stängt och vi valde att åka hem. Något lugnare har det varit efter det, men akutmedicin behöver hon varje dag.
Många funderingar på livet allmänt. Ensamhetskänslor pockar på. Känner mig ibland utanför socialt trots att det ofta är jag som tackar nej. Känslan av at inte tillhöra någonstans trots att vara del av många sammanhang. Hur går det ihop?
7 kommentarer:
Kramar vännen!!
Kram fina Sandra<3
Kram fina Sandra<3
Nina
Känner igen mig. Det är nog lätt att det blir så i vårt liv. Hoppas vi ses snart. Många kramar!!!
nu är det väl inte riktigt samma sak men känner ändå igen mig med tanken att känna sig utanför fast man egentligen inte är det och det är man själv som tackar nej. Får tacka nej till väldigt mycket eftersom jag inte har någon barnvakt, kan känna mig ensammast i världen om att vara ensamstående trots att jag inte är det, jag kan börja undra men hur mycket pengar har den där familjen när det är resor hit och dit osv tills jag kommer på att ja just ja, det är ju två föräldrar i den familjen.
Jag har ett tag haft ett enormt behov av att få prata med någon jag känner i samma sits men den enda jag känner att jag verkligen kan prata om ALLT och som förstår precis vad jag menar, har haft det riktigt riktigt jobbigt i år så hon orkar inte med det. Så det är så mycket som bubblar och far runt i mig hela tiden och vill ut men jag hittar inte rätt forum.
Varit med i grupper för ensamstående men litar inte riktigt på exet med familj så jag vet ju inte om det är någon som råkar känna dem som sprider vidare mina tankar, känslor osv som jag skriver av mig så jag raderade alla mina inlägg och gick ur grupperna och fortsätter stå helt galet frustrerad och trampa av och an och känna mig ruggigt ensam fast jag inte är det.
Jenny, Nina & Camilla - KRAM
Helle - Det är nog en vanlig känsla oavsett vilken livssituation man än har. Egentligen är det kanske inte den fysiska ensamheten som är värst utan ensamhet i ensamheten. KRAM
Känner samma - med ensamheten och ibland frustrationen över att de nära verkar ta så lätt på vår livssituation just nu, sjukdomen och allt annat omkring som påverkas. Tiden till syskonen, hushållet osv osv. Heja oss!!!
Skicka en kommentar