Åh Sandra, det var längesen jag var in här, alldeles för längesen märker jag. Tårarna sprutar när jag läser om eran dagliga kamp. 5 år, jag glömmer aldrig hur ledsen jag blev när jag fick reda på det ofattbara att ni mist eran son, kan inte ens föreställa mig eran smärta. Jag går alltid och hälsar på Troys plats när jag är på kyrkogården hos Johan... Det är alltid så vackert där.
Jag visste inte att ni fått diagnosen ställt på Disa men nu förstår jag att det är Dravet syndrom, kan inte säga att jag vet mycket om den men jag har ju jobbat lite inom området förut så jag tror vi pratade en del om just dravet. Jag önskar så att det fanns något man kunde göra för att hjälpa er, Jag tänker på er ofta, ni är hjältar det hoppas jag att ni vet, så mycket styrka och kärlek ni har trots eran ständiga kamp. Jag önskar som sagt att jag på något vis kunde hjälpa er från orättvisan, finaste Sandra... All värme lycka hopp och kärlek till er. Ni är fantastiska!
Jag skriver om mitt liv som mamma till pojken Troysom inte överlevde samt till underbara lilla Eira som, i oktober -09, kom med lyckan. I juni -11 berikades vår familj med ytterligare ett mirakel, älskade Disaoch i april -15 kom vår tredje magiska flicka Unni.
Jag skriver om mammalivet med barnen på olika platser, men alltid tillsammans i hjärtat. Om resan med en dotter och syster som har den elaka sjukdomen, Dravet syndrom, men som också varje dag påminner oss om att ta vara på det vi har och att kärleken alltid är störst. Om de drömmar som var och som aldrig blev, men framförallt de drömmar som fortfarande lever.
Jag är gift med underbara N, arbetar som sjuksköterska och har en passion för dans.
Här är mitt liv där glädje och sorg går hand i hand. ♥
2 kommentarer:
Stor varm kram till dig. ❤
Jenny (Linn)
Åh Sandra, det var längesen jag var in här, alldeles för längesen märker jag. Tårarna sprutar när jag läser om eran dagliga kamp. 5 år, jag glömmer aldrig hur ledsen jag blev när jag fick reda på det ofattbara att ni mist eran son, kan inte ens föreställa mig eran smärta. Jag går alltid och hälsar på Troys plats när jag är på kyrkogården hos Johan... Det är alltid så vackert där.
Jag visste inte att ni fått diagnosen ställt på Disa men nu förstår jag att det är Dravet syndrom, kan inte säga att jag vet mycket om den men jag har ju jobbat lite inom området förut så jag tror vi pratade en del om just dravet. Jag önskar så att det fanns något man kunde göra för att hjälpa er, Jag tänker på er ofta, ni är hjältar det hoppas jag att ni vet, så mycket styrka och kärlek ni har trots eran ständiga kamp. Jag önskar som sagt att jag på något vis kunde hjälpa er från orättvisan, finaste Sandra... All värme lycka hopp och kärlek till er. Ni är fantastiska!
Skicka en kommentar