här är vi nu

Glädje skuggas så lätt och fort av ledsamhet. Och trots att jag på något sätt vant mig vid livets snabba vändningar vänjer jag mig aldrig vid den här hemska sjukdomen.

Snabb kramp inatt. Snabb såtillvida att den kom från ingenstans. Visserligen feberprovocerat men det var oväntat. Tonisk-klonisk med blå hud varade i någon minut men efterförloppet var segt där det inte riktigt släppte. Ambulansen kom och efter 30 långa verkade det som att det gav sig. Då hade tempen stegrat till 39.3 från 37.7, också på en halvtimme.

Så, here we are. Inlagda för observation med förhoppning om att det inte blir vare sig mer feber eller nåt annat.