Med två sovande tjejer. Den ena i sämre skick än den andra är det liksom svårt att se det ljusa. Just nu. Jag hyser en ständig tacksamhet över att de lever och jag är ödmjuk livet som har gett oss dem. Men VARFÖR i hela friden kan det bara inte få vara lite lugnt ett tag? Kan vi inte få återhämta oss lite? Hur många prövningar måste man som människa behöva ta sig igenom?
Jo, det finns glädjestunder också. Då jag känner mig vansinnigt lycklig. Och glad.
 |
| Idag är jag bland annat glad över att få välja min egen frukost. På sjukhuset blir det samma varje dag. Och trots att jag ber om utan gurka (för jag HATAR gurka) så får jag alltid några skivor som ligger och förpestar luften. |
 |
| I söndags var jag glad när bästa gudmor/moffa/vännen Ida åkte i flera timmar bara för att hälsa på oss. PappaN och Eira kom också och vi hade då vår första "promenadpermis". |
 |
| Det här gör mig lyckligare än ord kan beskriva. |
 |
| I ett rum längre bort i korridoren skulle det visa sig att våra vänner befann sig en natt. Även de isolerade. Men även om vi naturligtvis inte fick ses kändes det lite mindre ensamt. Vi delade telefonladdare och kunde skicka meddelande mellan. |
1 kommentarer:
Hej Sandra!
Att allt som händer er just nu skulle vara någon mening har jag svårt att acceptera. I mina svåra passager i livet så har jag brottats med dessa frågor om meningen med jobbiga händelser. Jag kom fram till att svårigheter och problem, prövningar av olika slag det är en del av de liv som vi lever.Kan tyckas orättvist att en del ska drabbas mer än andra. Jag beundrar dig för hur du reflekterar. Var inte så sträng mot dig själv. Du är en fantastisk mor. Jag önskar att livet ska bli lite mildare mot dig.
Med mycket omtanke och bön för dig och din familj.
Elisabeth K
Skicka en kommentar