onsdag 22 februari 2012

stopp

(Bild härifrån)


Välkommen ny dag.

Det är med skräckblandad förtjusning jag välkomnar varje morgon.
Jag älskar att vakna upp med mina fina. De som jag gett livet. De som nu ger mig liv.
Samtidigt som jag bara vill stoppa den rusande tiden. Ställa mig i vägen.
Plocka upp varje passerad sekund.
Granska den. Spegla den. Vårda den.

Var har tiden fört mig?
Var är jag på väg?

1 kommentarer:

Linda sa...

Förstår din känsla så väl! Tiden går alldeles för fort. Ibland får jag känslan av att jag sovit och när jag vaknat har tiden rusat i väg utan att jag varit med. Men så är det ju inte. Vi är ju närvarande i högsta grad, både du och jag, även om det inte känns så alla gånger.

Kram