Den här utsikten har jag haft allt för många gånger. Inte ens två veckor gick det mellan kramperna.
Jag är så arg på skiten. Sluta beröva oss liv. För så är det. För varje gång stannas allt upp och går i något slags långsamt mode. Och jag missar dyrbar tid med E och N med D.
Jag orkar allt för mina barn, men också mina krafter tryter. Varför kan allt bara inte få vara bra?! Vi förtjänar det.
Bittert, javisst.
Jag har andra sidor också.
måndag 2 januari 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
<3 tänker på er!<3
Jag skulle också känna bitterhet i er situation. Det är tärande och jag kan förstå känslan av att förlora dyrbar tid med resterande familjemedlemmar :(
Önskar så att Disas kramper ska upphöra, önskar att ni ska få lugn.
Kram Jessica
Visst är det konstigt hur livet är.. När man tror att man gått igenom tillräckligt, så kommer det bara mer jobbiga saker..
Allt man vill ha är lite ro o kunna återhämta sig..
Jag är så ledsen för eran skull.. Tänker på Disa o ber att hon ska bli bra..
Kram..
Skicka en kommentar