10 år

Duktiga Bro Foto var fotograf.

Idag är dagen.

Dagen då jag och N varit ett par i 10 år.

Drygt en tredjedel av våra liv.

Det har varit upp. Det har varit ned.

Vi har sannerligen genomlevt de värsta av stormar. De största sorger.

Men också de största av lyckor.

Jag vill aldrig leva utan Dig vid min sida.

Du är min bästa vän. Min fasta punkt.

Du som givit mig allt.

Jag vore ingenting utan dig.

"Ja, jag ska älska dig så som du är

och jag vill ge dig allting jag har.

Så låt mig få bära dig när hoppet sviker.

Du betyder allt för mig.

Var inte rädd, jag står bredvid dig

för du betyder allt för mig."

                                                                              Kärleksvisan, Sarah Dawn Finer

När jag träffade N var jag 17 år. Självdestruktiv, ensam, egoistisk och väldigt sårbar. Jag har alltid hävdat att om jag inte träffat N, hade jag inte levt idag. Jag tror faktiskt att det är så. Med N fick jag också uppleva fenomenet familj. Jag blev accepterad.


Hösten 2001 - Jag såg N för första gången. Han gick Naturvetenskapsprogrammet och jag Estet. En av mina vänner hade gått i samma klass som honom och jag fick hans telefonnummer. Han skickade ett mail till mig efter en dansföreställning där jag dansat solo och sedan dansade vi på "vinterdansen". Vi träffades sedan första gången den 27 december, fikade på stan och vandrade i flera timmar. Den 29e sågs vi igen och den dagen räknar vi som årsdag.

2002 - Jag hade flyttat hemifrån men trivdes inte i lägenheten. Flyttade mer eller mindre in hos Ns familj.

2003 - Vi förlovade oss, en snöig dag i maj, på Holmen. Och vi tog studenten. Flyttade till vår första lägenhet i stan. Jag började min karriär inom vården och utbildade mig samtidigt till undersköterska. N jobbade på Lidl.

2004 - Vi gjorde vår första utlandssemester till Turkiet, Alanya.

2005 - Med en månads mellanrum tog vi körkort, efter hårt och intensivt jobb (jag tog mitt kort på tre månader faktiskt). Vi trivdes så bra i Turkiet och åkte tillbaka, men blev sjuka och fick semestra på turkiskt sjukhus. Firade nyår i London.

2006 - Både jag och N fick fasta tjänster som personliga assistenter. Vi var fortfarande ressugna så efter en sommartripp till London när svärfar fyllde 50 år bokade vi till sensommaren flygstolar till Thailand och backpackade. Här bestämde vi oss för att vi ville försöka bli gravida.

2007 - I januari kom plusset, som slutade i missfall. En jobbig tid följde, även med en tuff tid då en familjemedlem bodde med oss under några månader. Vi åkte till Santorini och samlade krafter. N kom på att det var sjukgymnast han ville bli och kom in (stenhård intagning) till höstterminen. I november kom äntligen plusset igen. Vår tuffa tid började med att mamma dog i december.

2008 - Jag började studera på distans, till sjuksköterska och vi planerade för att bli småbarnsfamilj. Men den stora sorgen kom i juli. Älskade Troy fattas oss. Här började starka band växa oss samman. Jag kände starkare än någonsin att ingenting kunde skilja mig och N åt.

2009 - Efter många månader som jag knappt minns någonting av, men som bestod av att orka ta oss igenom vardagen föddes äntligen vårt kärleksbarn. Eira.

2010 - N tog sjukgymnastexamen och fick jobb direkt,  men varvade med pappaledighet. Jag fortsatte studera men fann ganska snart att ännu ett mirakel flyttat  in i min mage.

2011 - Jag klarade av termin 5/6 och födde rätt snart därefter vårt tredje barn. Disa. Småbarnslivet, hand i hand med saknad och oro för sjukdomar har präglat det sista halvåret. Tillsammans med kärleken det största av allt. Vi gifte oss den 30 juli.

Under vägen har vi mött många fantastiska människor som varit en stor del av vårt liv och haft förmånen att ha värledens bästa familj runt oss. Det är alla dalar och toppar som gjort vår kärlek till vad den är. Allt är inte gnistrande klart, jämt. Men vi står starka. Vi älskar.