Dagarna går så fort. Trots. Jag får inget gjort.
Det är den veckan nu.
Den veckan då hela livet försvann under mina fötter.
I Ts graviditet var det vid denna tid endast några dygn kvar tills hans blod inte längre skulle verka för att nära honom. Några dygn kvar av liv.
Jag andas och försöker lita på känslan av att bebis mår bra. Jag räknar sparkar och smeker ömt en liten kropp som vrider och vänder. Litar på känslan. Förlitar mig på livet som en gång svek mig så.
Tänker på att E faktiskt överlevde. Min kropp kan också föda levande barn.
E fick ha hemmadag med mig idag. Igår ringde barnmottagningen och vi hade fått en "avbokad tid" redan idag, om vi ville ha.
Just för tillfället är det ju helt ok med andningsvägarna. Men vi beslöt oss för att gå dit och diskutera medicinering iallafall.
Läkaren är bra och förstod att det varit ohållbart under våren. För trots att det varit förskolestart med alla infektioner det inneburit ska det inte krävas så mycket konstant medicinering + akutbesök för inhalation, utan någon väsentlig bättring.
Pricktest visade ingen allergi, men med såhär små barn gör det sällan det, vilket gör att pricktestet egentligen inte sa så mycket.
Vi fick en ny tablett istället för kortisonet - tack och lov. Och ger det iallafall ett försök.
Fast först och främst hoppas vi ju nu på att klara oss utan infektioner ett tag.
1 kommentarer:
Vilken fin text. Jag gillar verkligen din formulering att "förlita mig på livet som en gång svek mig så". Jag har också funderat mycket över det. Finns det något hos mig som gjorde att Livia inte fick leva. Hur ska jag kunna lita på min kropp igen, hur ska jag kunna veta att livet är med mig och ger mig ett friskt barn. Hur ska jag våga hoppa??
Skönt också att ni gjort upp en plan för framtiden för att motverka oro så mycket som det går.
Skicka en kommentar