Jag minns en ilska. Jag minns oåterkalleliga tårar brännande för tidens framfart. Så absurt att livet bara fortsatte för alla andra, medan vi spunnit fast i en vinande, äcklig mardröm. Jag ville att någon skulle säga,
"-Det är konstigt men tiden tycktes stanna när er son dog." Det var ingen som sa. Han var ju allt. Allt i allt. Att dagar skulle gå och aldrig komma igen tycktes omöjligt. Att nya dagar skulle födas värre ändå.
Men så står vi här. Två och ett halvt år senare. En del av mig är fortfarande fast. Kommer troligtvis alltid att sitta kvar med en fot i en annan tideräkning. Men den andra halvan. Den andra halvan har sett tågen komma åter. Och klockor ticka. Underligt. Underligt.
2 kommentarer:
Ryser. Vacker text, både din och Lindegrens. Och så sant. Och jag minns hur jag med önskade höra de orden. De kom aldrig. Och tiden gick. Folk stressade utanför min bubbla. Som om inget hade hänt.
Jag tror min halva också stannade där. Hos Victor, i den tiden. Och så har vi nu, den bästa tiden i mitt liv. Ja, det är verkligen underligt.
Stor varm kram!
Men gud vad läskigt Sandra, jag har precis skrivit ett inlägg själv om att allt bara står stilla när det kommer till sorgen över J. Allt känns så ensamt, som ingen förstår en.. Så tittar man in hit och blir påmind att man inte är själv..
kram..
Skicka en kommentar