Vissa dagar är värre än andra.
De dagar då jag vaknar och inser att jag lever. Men min pojke gör det inte.
De dagar då döden ligger som en mantel över mig och hånfullt viskar mig i öronen.
De dagar då jag inte förstår hur jag kunnat överleva det här.
Han dog.
Jag vill skrika all världens svordomar.
Som om det hjälpte.
Hur kunde han dö?
Har jag inte förstått?
Ångesten porlar inom mig när tankarna närmar sig det faktum att jag aldrig, aldrig någonsin får hålla honom igen. För han finns inte kvar.
Jag slår bort.
Rasande
Det är så.
Mitt i allt finns sorgen.
Alltid.
6 kommentarer:
<3 så älskad, så oändligt saknad liten kille.
<3 Förstår känslan. Det är orättvist.
varm kram!
Du finns i mina tankar...
Min varmaste kram sänder jag dig.
honey.
va å hälsade på hos troy torsten idag.
fint han har det. väldigt sommrit å fint...
letar dock lika mkt varje gång, lokalsinne har jag inte... överhuvudtaget!
Massa kramar
vet inte vilka ord jag ska använda..
en stor varm kram från mig till dig.
Tack fina ni! Era tankar och ord värmer.
Ullis - Det är alltid närmre än man tror. Ja, om man börjar vid lilla huset försås ;-)
Skicka en kommentar