barn är en gåva

Minns ni leken till nedanstående inlägg?
Man tog upp en näve grus, skumpade den i båda händerna och kastade upp i luften. Sedan vände man snabbt som ögat på händerna och lika många stenar som landade, ja så många barn skulle man få.

Jag minns att jag önskade mig två flickor och två pojkar. Det var lagom. Att jag inte skulle kunna få barn har aldrig någonsin funnits i mina tankar. Inte heller att något skulle kunna hända dem någonting. Barn var ju något man bestämde sig för att få och sedan fick. Bara sådär.

Jag är tacksam över att E än inte vet något om vuxenlivets sorger. Jag är tacksam över att jag inte visste. För jag visste inte. Inte förrän livet drog undan mattan under mina fötter. Då insåg jag att barn inte är något man får. Det är inget man skaffar. Barn är en gåva. En kärlekens gåva som inte ska tas för givet. Det gör mig mycket ont att inte alla kan få den gåvan. Det gör ont att det är så mycket svårare för vissa. Det gör mig ont när barn tas för givna och ses som bekymmer, som hinder för ett annat liv.

Jag tar inget för givet längre. Jag bara hoppas och önskar att vi får behålla vår älskade E här hos oss för alltid och att vi någon gång får chans till fler små guldgåvor.