hur är det möjligt?

Lång dag till ända. Verkligen lång. Men rolig.

Vi startade med babysång. Eira kände igen sig och började exalterat tjuta när vi närmade oss församlingsgården. Lite tokigt är det dock att första sovpasset missas. Det är en mycket, mycket trött tjej som alltid somnar innan jag fått ut henne till vagnen. Just av den anledningen brukar jag gå en extra vända, innan vi går hem, så att hon får sova lite längre. Vi brukar ta vägen förbi farmorn & farfarn. Idag var farmorn hemma och där blev vi kvar även på lunch. Mys. På eftermiddagen hade vi bestämt lekdejt med Mia & Alva. Eira tittade storögt på Alva och var mycket nöjd när hon fick låna stortjejens leksaker. Lite fika och sedan bar det av ut för lite promenad. Vi skulle bara gå en kortis. Men det blev en långis. Vilket i sin tur resulterade i att Eira sov ända tills vi kom hem, kvart över sex (!).

Det blev en mycket lång nattning med en tjej som var väldigt ledsen. Dessutom är det ännu en tand på väg upp. Det är så svårt att se henne ha så ont. Lilla älskade liten.

För övrigt håller vi på med operation sluta nattamma - lättare sagt än gjort. Jag hoppas på att få lite hjälp av pappan. Det är inte lätt att få ledsen liten tjej att förstå varför hon inte får gottigt och samtidigt vyssja i famnen (för att ha henne kvar i sängen är störtomöjligt). Nåväl. Vi fortsätter operera.

Tänk att det har gått sju månader sedan vi lyckligt vandrade omkring på BB med vår stjärna. Hur är det möjligt att älska såhär mycket? Hur är det möjligt att älska mer och mer för var dag som går? Jag gör det. Min helt fantastiska lilla Eira - du är det bästa jag vet.

~~~

~~

~

~~~

Fotot är taget, på BB, av Linda & hennes man O som ju som bekant födde finaste lille Gustav, ca ett dygn efter Eira. Jag kommer alltid bära dem varmt i mitt hjärta. Vilken fantastisk resa vi fick göra tillsammans. Kärlek.