Vissa dagar är jag bitter. Hela jag bara sjuder i en bitter bottenlös sörja. Känslan av det omöjliga har sin botten där. Det omöjliga.
När Troy slutade leva tappade jag tron på allt. Jag förlorade tilliten till allt gott. Många föräldrar till döda barn talar om bitterhet. Människor i det stora hela talar om försoning. Om att fortsätta leva. Om att försöka se det ljusa. Om att försöka skratta. Om att försöka ta sig tillbaka till livet.
När Troy slutade leva förlorade jag inte bara mina drömmar. Jag förlorade tilliten till den naivitet jag tidigare haft för livet. Jag fick svårt att våga tro på det goda. Jag förberedde mig för det värsta i varje ögonblick. Det är tröttsamt. Det kräver dubbel energi. Det kräver dubbel uppmärksamhet. Det förtar det fina.
Först när Eira började leva återfick jag tro på att det finns någon godhet. Jag återfick glädjen att andas. Att leva vidare fick en innebörd som motade den bottenlösa sörjan. Bitterheten. Jag gjorde ett val i att fortsätta trampa sörja eller hämta luft. Jag valde luften.
Det finns en dubbelhet i allt. Att inte tänka katastrof är en aktiv handling. Eftersom det är en aktiv handling innebär det att jag alltså också tänker på att inte tänka katastrof. En lurande cirkel.
Därför blir jag extra trött ibland. Trött.
söndag 21 mars 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej vännen!
Åh, vad jag känner igen mig i det du skriver. Kan fortfarande känna mig så arg och bitter, ja rent ut sagt förbannad!!
Blir extra tydligt nu i graviditeten, hur man har tappat tron på att det ska gå bra. Vill så gärna tro det, men kan inte klamra mig fast i den naivitet jag kände i mitt "gamla" liv.
Vet ju hur skört det är och hur snabbt det kan ryckas undan.
Men oj, vad det tar på krafterna att hålla masken och vara den väntande mamma som alla förväntar sig att man ska vara...
Åh, vad skönt, nu fick jag skriva av mig lite...
Blir alltid så glad av att läsa din blogg, även de deppiga och ledsna inläggen. Ger mig hopp och känslan av att inte vara ensam....även om jag såååå önskar att ni hade er Troy hos er.
Många kramar
Linda
Ps. Eira var så söt i sina tofsbilder. Vilken liten prinsessa!
Känner också igen mig. Så mycket. Det är precis så det är. Det är en ständig kamp att försöka att inte tänka katastrof.
Jag drömde om Troy i natt. Jag var på studiebesök i någon värld mittemellan där barn som dött finns. Jag letade efter Victor och hittade din skatt. Han låg på en soffa under en filt. När jag kom fram tittade han upp på mig och han pratade med mig. Babyprat och jag förstod att han frågade efter dig. Jag tog upp honom i famnen och höll om honom. Hans röda hår var nybadat och han var så ljuvlig. Han hade en ljusgul body med vita ränder på sig. Han var så levande, men trots det förstod jag att han inte kunde få följa med tillbaka. Jag ringde efter dig och på något mirakulöst sätt kunde jag nå dig. Det fanns en linje öppen. Jag lyckades få in dig, Eira och Niclas i värden mittemellan. Medan jag höll vakt satt ni vid vattnet hela familjen. Ni fick en stund med honom. Ett levande ögonblick. Det var en fin dröm och jag önskar att du kunde drömt den du med.
Ta hand om dig vännen! Kram!
Läste lite bakåt. Gör det ibland. Några inlägg varje gång. Blir lugn av dina inlägg. Känner igen dina tankar och ord som om det vore mina. Ännu mer nu när även känslor kring Tror följer mina kring Nova.
Glad att du finns.
Och det är kul att läsa om en liten Eira :)
Skicka en kommentar