tänder och sång

U
ndrar hur många gånger jag tänkt och sagt, -undrar om det inte är tänder på gång nu.
Ja, jag säger det igen. Undrar om det inte är tänder på gång. Det forsar ur munnen och helst vill hon ha hela händerna där inne. Gärna mina händer också. Gnälligt är det också. Alltså i den bemärkelsen att det inte kommer gråt men långt ifrån ett gott humör. Inte heller vill liten ligga ner. Bara bära. Helst högt, kind emot kind.
Och inte sova. Tänder månne?

På förmiddagen var det babysång i församlingshemmet igen. Trevligt. Nu börjar melodierna fastna och Eira är mycket nyfiken på de andra barnen. Ja på sången också, men mest på de andra barnen. Idag kom den oundvikliga frågan (ja, jag tror att den är oundviklig när man träffas för första gången, mammor och barn).

-Är det ert första barn?
Tystnad. Jag hinner fundera. På en hundradels sekund.
Svaret är självklart, men jag vill inte göra det jobbigt för den som undrar.
Tystnad.
-Eira har en storebror som inte lever. Men ja, det är vårt första (levande)barn.
Tystnad.
Tystnad.
Tystnad.
-Jaha.
Tystnad.
-Är det ert första?
Jag lägger på en extra trevlig röst och ett extra vänligt leende. Som att visa att jag varken smittar eller bits. Eller ska bryta ihop (för det kanske är det som är den största rädslan, tillsammans med rädslan för att säga fel).

Börjar jag bli van?

Nej, jag tror att jag aldrig kommer att bli det. Men jag är inte längre rädd för frågan. Den är lika mycket vardag som frågan om hur gammal Eira är.
Konstigt nog känns det lättare för mig när någon vet. Någon frågade och någon vet. Troy är närvarande.