lördag 20 februari 2010

förlorad förmåga åter vunnen

N

är Troy inte överlevde förlorade jag vetskapen om hur man lever. Mina förmågor försvann. Våra vänner och vår familj stod för maten (evigt tacksam), för vi förlorade inte bara hungern utan också förmågan att kunna laga mat. Jag tror att det tog en månad innan vi lagade vår första måltid i hemmet. Vi slutade äta frukost. Kanske inte för att vi inte ville äta frukost. Utan helt enkelt för att vi inte visste hur man gjorde. En dag köpte vi färdigskivad ost. Det blev en vändning. Så lätt. En hel ost var alldeles för svårt att öppna förpackning på och skiva.

Allt tog sådan tid. Det var som att vår värld slutade snurra den 20 juli. Starten till det som skulle bli vårt nya liv var trög. Vi gick på tomgång länge. Ibland fick vi en knuff på vägen. Välbehövligt. Vi fick hjälp med att tvätta kläder. Tvätta bilen. Dammsuga. Vi fick låna öron. Vi fick berätta, berätta och berätta. I början kunde vi inget annat.

Vi kunde tända ljus. Å, vad vi tände ljus. Vi spenderade många hundra varje månad.

Nu för tiden har vi lärt oss. Så som barn lär sig gå. På stapplande ben. Ibland behövs en hand. För att visa vägen. Ibland vill jag bara ha stora ben att gömma mig bakom.

Men för Eira. Det är för Eira vi lärt oss leva. Det är för Eira vi lärt oss skratta. Det är Eira som ger oss liv.

4 kommentarer:

*annorlunda mamma* sa...

ja,, samma sak hände här... jag kunde inte ens tugga maten de 3 första veckorna efter Jonathans död.. till o med förmågan att svälja försvann.. kunde inte ens sitta rakt upp..

När jag tänker tillbaka på det svarta hål man var i så vet jag inte ens hur jag överlevde..

Jag tror att jag hade jag haft lite ork så hade jag tagit mitt liv,, men inte ens det orkade jag...

Men sen kom livet åter,, precis som du skriver..

Stor kram..

Linda sa...

Så fint skrivet. Känner också igen mig. Det är först med Gustav vi har börjat leva igen.

Vad fint du fått här vännen! Duktiga du!

Kram

Elin - Ett hus till oss sa...

Så fint skrivet. Man kan knappt föreställa sig hur jobbigt det måste vara att gå vidare i livet efter det.

Hoppas ni får en härlig helg med glädjespridaren Eira :)

Kram Elin!

Lisa Olveby sa...

Du beskriver känslan så bra Sandra, hur allt bara slutade fungera, självklara saker som man gör dagligen, det saknar betydelse. Hade jag inte haft mina syskon hemma som avlöst oss efter Jessicas död vet jag inte vad som hänt, det var de som svarade i telefon, det var de som fixade mat, handlade, tvättade osv. Det tom var de som ledde oss fram till ett dukat bord, själva hade vi inte en tanke på att försöka själva. De kom på morgonen och gjorde frukost, de var kvar hela dagen och avlöste varann hela första veckan, det var de som såg till att vi kom i säng på kvällen och låste ytterdörren utifrån åt oss.

Du beskriver hela känslan så bra och hur man sakta tar sig ur sitt zombie-liknande tillstånd.

Kram