oönskad

Jag ser på N och vet att han kommer att bli världens bästa pappa. Jag ser hans längtan. Jag ser hans kärlek. Det lyser.


Jag vet att jag kommer att göra allt för att ge mitt barn den grundtrygghet jag själv saknar. Jag vet att det kommer att krävas mer av mig som förälder, men det finns inget i världen som skulle kunna stoppa mig. Min kärlek är oändlig. Kärleken jag känner för det barn som inte än är fött är så stark att jag ibland själv blir rädd. Jag tänker på vad jag har att förlora. Allt. Jag tänker på vad jag har att vinna. Ännu mer.

Jag har haft en lång tid i ensamhet för självreflektion. Att finna mig själv. I djupet. Avsaknaden av grundtrygghet är vad som ställt till det mest för mig. Jag känner mig lite sorgsen. Men det gör mig samtidigt så fast besluten över hur mitt framtida liv ska se ut att jag sakta men säkert har byggt upp en ny grund. Grunden för min familj.

Jag blev till genom ett misstag. En ödesdiger natt som startade upp en lång och förnekelsefull resa. Jag var oönskad. Graviditeten med mig måste ha varit hemsk. För alla runt omkring. Jag undrar vad mamma innerst inne kände - vad hon inte sa. Vad var det som gjorde att hon ändå valde att tro på mitt liv?


Jag är uppvuxen utan föräldrar. Många, alldeles för många svek. Jag är uppvuxen med fraser som inte lämpar sig för växande små öron. Öron som bär med sig ord hela livet. Som speglar. Som river. Fega vuxna människor som aldrig tagit ansvar. Som ansett att ansvaret en dag skulle komma att ligga på barnet. Det oönskade barnet. Ja, jag är arg. Med all rätt. Jag kan välja att tycka synd om mig sjäv eller att använda ilskan och styrkan på ett kreativt sätt. Jag väljer det sistnämna. Jag reflekterar över mitt liv och har sedan länge bestämt mig för vilken väg jag ska vandra. Styrkan är min styrka.

Idag ser jag tillbaka och det är med kärlek jag väljer ut vilka som ska få finnas i min närhet. Det finns de som inte gjort sig förtjänta av det. Ibland får jag dåligt samvete. Vad har jag för rätt att döma? Men vad hade de för rätt att stjäla min barndom, min trygghet? Vad hade de för rätt att lägga grund för mitt liv som de ändå bara förkastat? Därför väljer jag. Med omsorg. För min skull. För min familjs skull.



Det finns människor som trott, som lyft, som sett, som orkat. Som krigat. För ett oönskat barn.

Mormor. Vad vore jag annars? Var vore jag annars? Hur vore jag annars?
Mina älskade svärföräldrar. Som utan tvivel gav mig en chans att leva i en familj. Utan tvivel. De största av förebilder.
Men framför alla,
Niclas. Kärleken till dig är större än allt. Ditt hjärta är det varmaste av alla. Du är min hjälte. Pappan till mina barn. Du räddade mitt liv. Och du stannade kvar, trots allt. Du gav inte upp. Du ger aldrig upp. Jag älskar dig.