minnen

Det har varit jobbigt att packa undan minnessakerna. Det känns som om jag plockar undan Troy. Samtidigt vet jag ju så väl att så inte är fallet. Troy finns i mitt hjärta, inte i sakerna runtomkring. När vi gjorde iordning skötbordet flyttade jag om lite och några saker fick ta plats i minneslådan. Jag har dock inte kunnat förmå mig till att ställa undan minneslådan, utan den har stått framme. Men så idag kändes det som rätt dag för att minnas lite extra. Jag har tittat igenom alla papper från graviditeten med Troy och alla fina minnesgåvor från begravningen. Jag har läst de brev som kom i massor (och som jag är så oändligt tacksam för) och liksom tillåtit mig själv att vara sorgsen. För det var en sorgsen dag, den där lördagen för ett år sedan.

Så hittade jag lite stuvbitar av det djungelpapper som jag gjort tavlor av (och som är samma mönster som det påslakan Troy har med sig i kistan) och av det har jag tapetserat minneslådan i kartong. Lådan fick sedan flytta upp i garderoben. Nära.

Lilla liten behöver också få ta plats. Våra barn behöver lika stor plats.