barn ska inte dö

Andra veckan på praktiken avslutad. Knasigt vad tiden ändå gått fort, trots en sådan eländig inledning. Idag har jag lärt mig mer om röntgen - avancerat men intressant.

Är nu ledig i hela fyra dagar efter att lärarna på MDH kommit fram till att vi nog ändå kan behöva lite julledigt. Detta har inneburit att vi jobbat alldeles "för mycket" nu de två första veckorna och därmed kunnat plocka bort några pass. Trevligt. Hoppas nu att de håller vad de sagt.

Seminariet igår gick lysande. Som vanligt är jag och C ett bra team och både vi och läraren var mycket nöjda med vad vi presterat.

Nästa seminarie kommer vara tyngre, döden. Vad har jag för tankar kring döden? Detta ska jag fråga mig samtidigt som jag läser en skönlitterär bok angående ämnet. Jag har inte vågat känna efter än vad det är jag känner. Jag är inte rädd för att dö själv, men otroligt rädd att de som finns mig närmast kvar ska lämna mig. Jag mötte döden första gången när jag var 13. Mötte på riktigt. När älskade M dog insåg jag hur skört livet är. Det är tufft för en 13 åring att en 13 åring dör. Barn ska ju inte dö. M var en av mina finaste vänner. Kanske var det då jag började leva på kanten. Kanten mellan liv och död, kanten mellan viljan att leva och orken att inte göra det. CJ dog när jag var 16 år. CJ var 17. Han föll över kanten, orken att inte orka leva tog över. Självmord pratar ingen om och barn ska ju inte dö. Jag har mött döden allt för många gånger. Blivit överrumplad allt för många gånger. Kanten att leva på har blivit smalare och smalare. C dog när jag var 21 år, C var lika gammal. Hon togs allt för tidigt. Hennes liv togs av någon som tyckte sig ha rätt att bestämma över liv och död. Livet förändrades för många och för alltid, barn ska ju inte dö. När mamma dog var jag beredd. Det var väntat och ett helt nytt möte med döden. Mamma fick vila efter många års lidande, jag tror det var det bästa. Det är tungt att vara barn när mammor dör. Det är tungt för mammor där döttrar dör, för barn ska ju inte dö. När mitt barn dog stod världen still. Kanten att leva på smalnade av och jag balanserar fortfarande för att orka ta mig igenom dagen som trots allt gryr, om och om igen. Jag har aldrig varit så nära döden som när Troy dog. Med honom dog också en del av mig. Jag är amputerad. Jag har hjärtbesvär, hål i hjärtat. Det är kroniskt.

Vad har jag för relation till döden? Jag bearbetar allt eftersom dagarna går. Kanske kan jag klara seminariet.

Idag är jag också arg på försäkringskassan. De vill att jag ska betala tillbaka pengar. De menar att jag fått för mycket ersättning efter Ts död. Jag orkar inte ta itu med det. Det känns bara så tråkigt att behöva betala för deras misstag. Det är väl deras jobb att se till att deras system fungerar. Jag fick prata med en kvinna på kundtjänst, hon sa att hon förstod min situation och att hon skulle föra mitt "fall" vidare. Jag har inga större förhoppningar.

Positivt idag?
Det är lite mysigt när det snöar.