en höst

Så hade det gått dagar som blivit till veckor som blivit till månader. Tiden. Allt som oftast känns det mest som vi sitter fast i något virrvarr, samtidigt rullar allt så vansinnigt fort.

Disa började skolan i höstas. Förskoleklass för att vara noga. Det blev en stor omställning. Ökad anfallsaktivitet. Större press och stress. Samtidigt blev hos stor. Hon har vuxit mycket.

Eira började tvåan. Också så stort. Hon har börjat spela fiol och har bytt ut klänningar och kjolar mot jeans och tröja. Hon har fyllt åtta år och älskar fortfarande att dansa.

Unni, den stora lilla rödtotten. Som har en vilja starkare än få och ett hjärta med så mycket omtanke och kärlek att det är som bomull att vara i hennes närhet.

I veckan kom vi ett steg närmre assistans. Ett steg närmre ett liv som kanske kan innebära någon paus. Ett andetag, då och då. En natts sömn. Då och då. En trygghet, ett liv där vi i viss mån kan dela akutberedskapen med någon mer. Måtte det bli bra. Måtte det bli det.