inget är som vanligt längre

Vi är här.

Som vanligt och ändå är inget alls som vanligt.

Inget kommer någonsin bli som vanligt.

 

 

För en vecka sedan bars älskade Saga till vila. De fyra papporna bar.

Så ofattbart. Den sorgen.

Att se sina vänner omfamna varandra och för andra gången stå vid en dotters kista.

Det finns inga ord. Ingenting räcker till för att beskriva det de tvingas bära.
Inget räcker till för det vi vill vara och finnas för dem.

 

 

Döden.

Som alltid funnits med. Sedan D för första gången krampade och ambulansen bar iväg på en liten bebiskropp har döden alltid funnits med.

Och sedan diagnosen kom.

"Ökad risk för plötslig död."

Och varje gång vi gnuggat och blåst liv i andetag som liksom kommit av sig.

Varje gång, med i tanken.

 

Men aldrig kunde vi tro. Aldrig har vi kunnat tänka.

Av de fem som en gång var en liten fjärilsskara, finns bara två kvar.

De andra tre, på en annan plats.

Alltid ska de vara tillsammans. Var de än befinner sig.

 

Alltid står vi tillsammans. Vi som saknar, längtar och önskar.

 

 

Till vänster - blomsterkronan som kom från oss, Flyg mot stjärnorna.
Till höger - Innan vi for hemåt på söndagen fick Disa följa med till Nova och Sagas grav.
"Såja, Saga tycker om blommor".