den vita dagen och just nu

Det är den vita dagen. Dagen då vi bär vitt för våra saknade barn. 

Jag bär vitt. Inte bara idag utan varje dag. För åtta år sedan bar jag livet under mitt hjärta. Jag bar kärlek, framtid och drömmar. Jag bar en liten pojke, en människa vars existens tog plats så fort vi såg det efterlängtade plusset på stickan. 

9 månader av vyssjande och så föddes han under det största av tumult. Ett dygn fick vi av allt som skulle vara för evigt. 

Kärleken, den kärleken kan ingen ta ifrån oss. Sorgen och saknaden tar aldrig slut. 

Den här veckan har varit skit. Så mycket skit som ordet kan beskriva. Pussel pussel för att få allt att gå ihop. Kramper, anfall och sömnlösa nätter. Vi är mitt upp i utredningar, återkopplingar och diverse andra möten som känns som mörkrets gränd. Allt är så nödvändigt men inget leder någonstans. 

Vi sitter där runt bordet och hör ord om vår dotter. Beskrivningar om någon som inte hänger med. Som har det svårt och som behöver stöd. Så mycket mer än vi kan ge. 

Runt ett annat bord försöker vi förmedla, försöker vi få andra att förstå. Men istället framstår vi som ilskna föräldrar vars önskningar tas emot med bortförklaringar och oförståelse. 

Runt ett tredje bord skriker vi på hjälp. Ber att någon ska ringa upp men det är bara tyst. Inte ens ett "snart", bara tystnad. 

Jag stänger av. Allt runt om får stanna. Familjen först. Barnen. Älskar. Tröstar. Kramar. Matar. Sover tätt intill. 

Jag är ledsen att vi inte hör av oss. Att vi inte hälsar på. Att vi inte kommer med förslag eller bjuder på middag. Jag är ledsen att vi ofta kommer för sent, bokar om eller bokar av. Jag är ledsen att jag inte kan lova att vi ses eller lova något alls. Jag är ledsen att vi inte förmår mer för er som förväntar.

Hemma behöver det tvättas. Städas. Laga mat. Handlas. Fönstren behöver putsas. Allt går med nöd och näppe runt. Just nu. 

Några är ni som säger "lova att säga till om vi kan göra något". Tack. Det värmer så oerhört. Men antagligen kommer vi aldrig göra det. Vi kan inte. 

Tyck inte synd om oss, men ha förståelse för att vi ibland inte orkar. 

klyschigt men sant

Mars. Det är så klyschigt men kunde inte vara mer sant. Tiden går allt för fort. 

Vi hankar oss fram i vardagen. Försöker hålla hårt i ljusglimtar och samla positiv energi. 

Eira har gått en och en halv termin i förskoleklass. Jag hälsade på en dag för några veckor sedan. Hon är så redo för första klass. Älskar att läsa och skriva. Och pyssla. Det gläder mig att hon är en fin kompis och har förmåga att bortse från sådant som inte är bra. Hon är så klok. Förra helgen var hon och faster på mello. Hon fick det i julklapp och älskade allt förstås.

Disa vår Disa kämpar på. Vi justerar mediciner för att hitta någon form av balans. Tyvärr hittar vi inte. Det är allt för många kramper. Allt för stora biverkningar. Vår bästa drG försvann plötsligt och vi har inte samma stöd hos de nya. Det är stressande. Disa vill så mycket. Hon älskar att rida, pussla och rita. Hon bygger höga torn och leker doktor med dockorna. Tills hon stupar. 

Unni. Min lilla. Mitt fjärde hjärta som har så bråttom i livet. Hon tar sig fram som om inga hinder fanns. Redan vid 9 månader gick hon obehindrat och nu vid 10 månader kan hon klättra, dansa, springa och busar dagarna i ända. Storasystrarna är hennes idoler och när Disa bygger torn är det bästa som finns att riva. 

PappaN har bytt jobb. Arbetar nu på hemmaplan vilket är en fördel tidsmässigt. Än så länge har vi lite att fila på men hoppas och tror att det här blir bäst i längden. 

Jag. Vet inte riktigt var jag står men ibland hittar jag bitar av mig själv som jag känner igen och försöker få att passa i nuet. För några veckor sedan började jag åter igen instruera i barndans. Tre grupper med härliga barn. En liten bit av mitt gamla som hittade tillbaka.