hatar

Något gott kompenseras alltid av något av livets alla dalar.

D har haft stora kramper varje dag den här veckan, förutom alla små hon dras med. Natten till igår fick hon dessutom feber som vi inte lyckas sänka, trots att vi kontinuerligt ger maxdos på både Alvedon och Ipren. Så nu, efter två stora anfall då vi använt all epistatus vi får är vi inlagda. Igen.

Trots febernedsättande går tempen inte under 38 grader och just som den sänks börjar det om från början och tempen stiger rekordsnabbt. Och då kommer krampen. För det är inte den höga tempen i sig, det är farten upp.

Det här är fjärde gången vi är inlagda sedan jul. Hur många kramper hon haft? Jag har slutat räkna. De är så ofantligt många.

Livet är orättvist och jag hatar så vedervärdigt mycket vad D tvingas stå ut med. Och allt vi kan göra är att se på.

resan

Tack för att ni följt med på resan, min väg till sjuksköterska.

Det har varit en berg- och dalbana.

Upp och ned genom glädje och sorg.

Jag började studera i januari -08. Det var efterlängtat men samtidigt lite skrämmande eftersom jag var relativt nygravid.

Två dagar innan skolstart begravde vi dessutom lilla mamma, så starten var en aning darrig.

Den första terminen gick och jag bestämde mig för att ta studieuppehåll för att vara hemma med min lilla bebis.

Min bebis, älskade pojke som i juli föddes men inte överlevde.

I augusti startade skolan igen och egentligen kändes det inte som om jag hade några alternativ.

Jag fortsatte studera och livet hade fått helt andra perspektiv.

I januari fick vi det efterlängtade plusset på stickan och en liten Eira började växa och leva i min mage.

I juni blev det således dags för studieuppehåll och i oktober föddes vår äldsta dotter.

Ett års föräldraledighet och i september 2010 startade resan mot målet igen.

Jag mötte en ny klass och gick ut på den första långa praktiken.

Och livet överraskade oss ordentligt när ännu ett plus dök upp på stickan.

Ett litet mirakel påbörjade sin resa.

Och ett mirakel är hon allt, vår lilla Disa.

Döden har lurat på oss allt för nära och vi kämpar för och med vår älskling.

Ändå fortsatte jag på vägen mot examen i maj -12.

Hösten var tung, med pendlande, många sjukhusbesök, många kramper och sjuk anhörig.

Men äntligen.

Jag fick bita mig i läppen när jag gick nedför trappen i kyrkan efter att ha tagit emot min brosch.

Det är sant och jag är så glad.

sanning

Det är mäktigt men sant. Nu är målet nått.

På måndag börjar verkligheten.

här är vi nu

Glädje skuggas så lätt och fort av ledsamhet. Och trots att jag på något sätt vant mig vid livets snabba vändningar vänjer jag mig aldrig vid den här hemska sjukdomen.

Snabb kramp inatt. Snabb såtillvida att den kom från ingenstans. Visserligen feberprovocerat men det var oväntat. Tonisk-klonisk med blå hud varade i någon minut men efterförloppet var segt där det inte riktigt släppte. Ambulansen kom och efter 30 långa verkade det som att det gav sig. Då hade tempen stegrat till 39.3 från 37.7, också på en halvtimme.

Så, here we are. Inlagda för observation med förhoppning om att det inte blir vare sig mer feber eller nåt annat.

stolthet

Jag känner mig glad, stolt och tacksam!

Idag avslutades sista uppgiften och samtidigt fick jag också godkänt på alla moment inklusive läkemedelsvigilansen.

Det är så otroligt skönt att äntligen känna sig färdig. Nu väntar bara resten av livet.

mot slutet

Sena natten som vanligt.

Jag är fortfarande genomförkyld och så fort jag lägger mig ned slår det stopp i näsan. Tungt.

Vigilansseminariet genomfördes. Än så länge vet jag dock inte om jag är godkänd. Jag hade hoppats på svar idag, men antar att det blir imorgon. Jag vet inte om jag skulle kalla det seminarie förresten. Det var mer av ett förhör. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin varit så nervös. Inte ens innan C-uppsatsopponeringen. Och nervositeten var befogad, för det var inte lätt och otroligt hård bedömning.

Imorgon är tanken (om jag blir godkänd på läkemedelsvigilansen) att jag ska göra min SISTA uppgift. GRU1 är en redovisning i grupp och vi har tid för den imorgon förmiddag. Det är således också min sista dag på skolan. GAH! Det börjar närma sig.

Vi hade handlingsplansmöte på förskolan idag, för Disa. Tyvärr har resursen varit sjuk hela veckan, så det blev inte som vi tänkt med inskolningen, men det har varit bra ändå. Personalen känns pålitliga, trygga och orädda samtidigt som de inte är rädda att fråga saker. Det känns som att det kommer att blir bra.

gulp!

Imorgon väntar det läskiga läkemedelsvigilansseminariet. Det som flera stycken lämnat gråtande. Jag känner att jag inte ens vet vad jag ska fokusera på. Trött är vad jag är. Och genomförkyld. Usch!

E har förresten blivit lite förtjust i en pojke på förskolan och det verkar ömsesidigt. Idag berättade hon fnissandes att de hade kramats. Sötast! Jag är glad att hon trivs så bra. Det är värdefullt!


- Mobilbloggen

hisnande väg

Tänk att ni har varit med mig under alla år (ja, förutom första terminen). Ni har följt med genom svåra tentor, ångestfyllda redovisningar och hisnande seminarier. Ni har läst mina ord när jag stolt berättat om nya steg jag tagit och hur jag formats till vad som var mitt mål från första början - sjuksköterska.

 

Det är faktiskt snart dags. Imorgon är det två veckor kvar tills jag börjar min nya karriär, då ska jag infinna mig på medicinavdelningen på lasarettet i vår stad. Spännande. Och lite läskigt.

 

Jag avslutade sista delmålet - praktikperiod 4 i fredags. Fyra veckors pendlande till stora staden och barnavdelningen. Så otroligt värdefullt och framförallt roligt. Min känsla för att få arbeta med barn förstärks bara än mer.

 

Imorgon drar sista veckan i skolan igång. Förberedelser inför läkemedelsvigilansseminarie (och jag bävar för att det är lika krångligt som själva ordet) samt en gruppredovisning. En vecka i skolan och veckan efter det är det EXAMEN.

 

 

Heja, heja!