Ett år. Det största året jag någonsin varit med om. Det största av sorg. Det största av kärlek. Året har innefattat så mycket sorg att det borde vara nog för en livstid. För flera livstider. Kärleken växer. Det finns så mycket. Så mycket av det som gavs. Så mycket av det som blev kvar.
…jag har känt små fötter trampa inom mig. Små fötter som lämnat oförglömliga fotspår i mitt hjärta.
…jag har klätt en liten kropp. En liten kropp med mammas tummar och pappas tår. Små strumpor. Ett litet huvud med rött lent hår har fått sin vita mössa. Jag har bytt blöja. För första gången. För sista gången.
…jag har vaknat om nätterna av att min älskade skriker. Rakt ut. Den skarpaste av smärta. Sorgen tar ton.
…vi har letat stenar. Stenar som passar till en grav. En grav där ett älskat barns namn ska ristas in. För alltid i denna värld, men ändå inte.
…jag har fått erfara att ”vänner för livet” har många innebörder. Vänner för livet har lämnat. De har inte orkat. Då har det varit lättast att ge sig av. Vänner för livet har tillkommit. De har orkat. De har burit, lyssnat, hämtat från botten och torkat tårar.
…vi har fått vara de starka i olika situationer där vår historia varit för tung att ta till sig av utomstående. Vi har fått trösta, uppmuntra och ta oss ur situationen med ett falskt leende på läpparna – för att inte tynga andra.
…det finns många av oss. Många av de som förlorat sina små hjärtan. En grupp av människor som alla har en tom plats i sin familj. En tom plats vid bordet. En saknad storebror, en saknad lillasyster, ett älskat barn som aldrig fick en chans.
…jag har aldrig varit så nära min älskade. Något har bundit oss samman. Något som inte kan brista. Aldrig glömmas. Aldrig förloras.
…jag har, om tidiga morgnar, suttit vid graven och stirrat på ett namn. Ett namn som sägs vara mitt barn. Men var är han? Livet gavs ingen chans.
…vit, furu eller med blommor? Vi har valt kista. Bäddat och bonat. Farmor köpte djungelpåslakan. Älskade barn. Vi bäddade ned dig. I julas mindes jag att vi glömde skicka med dig vinterkläder.
…pappa gråter sällan. Pappa slår handen i väggen. Pappa stirrar tomt i luften.
…hjärtat har bultat, så hårt, så hårt varje gång jag sett en nyfödd. Smärtan av att inte få hålla sitt barn är så ofantlig. Äter mig inifrån. Utifrån. Kväljande.
…vi fick höra att det kanske var lika bra att vi inte blev gravida igen så snart. Kanske ville vi bara ha en ny Troy. Det gör ont. Vi kommer aldrig få en ny Troy. Men längtan efter barn övervinner sorgen. Det är lätt att vara klok i andras skor.
…jag grät ofta. Jag gråter fortfarande ibland. Ibland så mycket att det inte finns luft kvar att andas. Sorgen äter luft. Ibland orkar jag ingenting. Då undrar de runt omkring vad som är fel. Allt är fel.
…kanske har jag blivit bitter. Bitterheten över hur livet faller på en sekund. Bitterhet över alla som lämnat när vi behövt dem som mest.
…att tala före tanken sårar mer än vad man kan tro. Det finns inga ursäkter.
”Kanske var det bäst det som hände, han hade ju kanske blivit handikappad”. Nej. Det är inte bäst det som hände. Ett älskat barn är ett älskat barn och döden är inte bättre än livet.
”Ni får ta nya tag. Ni är unga, snart är ni gravida igen.” Tänk att det verkar vara så viktigt för människor runt omkring att muntra upp. Varför är sorgen så farlig?
”Jag fattar inte hur ni orkar. Jag skulle aldrig ha överlevt något sådant. Om mitt barn dog skulle jag lägga mig och dö”. Ja, visst känns det så. Många, många tickande sekundrar har det känts som att livet är slut. Men att ifrågasätta hur man orkar kan kännas, för oss, som att vi sörjer för dåligt. Som om sorgen för andra skulle vara värre.
”Nej, nu pratar vi om något annat, det här gör mig så ledsen”. Att prata om vår son är det som håller honom levande och som för oss framåt i sorgen. Vi skulle också vilja fly. Rymma från all ledsamhet. Men vi är jagade
.”De visste säkert inte vad de skulle säga. De ville nog bara trösta.” Människor har en förmåga att vilja försvara varandra. Det talas om att det är svårt att möta människor i sorg. Men mycket sällan om hur svårt det är för människor i sorg att möta människor som hellre talar innan de tänker.
…men de värsta av kommentarer är de tysta orden. De som förnekar. Som tittar bort. Som vänder undan. Men inte vågar tala. Säg hellre ”jag vet inte vad jag ska säga”. Jag vet inte heller.
…det har varit en berg-och-dalbana. Skrattet finns lika nära som gråt. Skratt innebär inte automatiskt glädje, men gråt behöver inte heller vara detsamma som ledsamhet. Sorgen har många skepnader och intar ett kamouflerat läge, vi lär oss sakta men säkert att leva med den.
…tacksamheten för vad som finns i mitt liv är överväldigande. Mycket som antas vara självklart ställs i ett annat ljus. Små ljusstrålar strålar klarare än någonsin. Jag fångar varje endaste i tryggt förvar.
Det har gått ett år. Sorgen har överlevt. Livet också. Mycket är annorlunda. Vi kommer aldrig bli de vi en gång var. De som accepterar det finns kvar. En mycket liten skara – trogna vänner för livet. De som försvann är borta för alltid.
