Saga.

 

I måndags tog Saga sin systers hand och somnade från denna värld.

Efter ett hjärtstillestånd i samband med en kramp vaknade hon inte mer.

 

Våra tankar är hos älskade vänner. Familjen Majunie. All tid. Alltid.

 

Jag ska minnas alla våra stunder. Hur vi ritat, kramats, sjungit. Hur vi hoppat och dansat. Hur vi läst Alfons och hur du rättat mig när jag läst fel om Babblarna. Hur vi klappat händerna och klätt ut oss.

Och byggt med klossarna och kuddarna. Hur vi blåst såpbubblor och åkt rutchkana.

Och kramats lite till.

Ditt leende i Flumeride, den lyckan.

Jag ska aldrig glömma hur du alltid valde Niclas framför mig.

Sagas Niiiclas.

Jag ska alltid minnas.

 

 

All min kärlek till dig min lilla vän.

Och all min kärlek till din familj.

Alltid står vi sida vid sida.

 

 

 

Läget som det är

Förra veckan invaderades av magsjuka. Unni startade, lite oklart vad det var till en början, men då även Disa började kräkas var det rätt tydligt vad det var. 

Första dygnen var oroliga. Kramper, feber och ingen dryck kunde hon behålla. Samtidigt fick pappaN hög feber. Riktigthögtotaltdäckadfeber. Två magsjuka barn och en sjuk vuxen gjorde att det inte var självklart att söka vård trots att behovet fanns. 

Nåväl. Det värsta i magsjukan gick över och det verkade som om bara U & D blev smittade. Hängiga små men det akuta var över. 

På tisdagen fick dock Eira väldigt plötsligt ont i benen och armarna och strax därefter skyhög feber. 

Onsdag morgon fick jag mina första känningar. Ont i höfterna, armar  och huvud. Igår kväll kom febern. Också på mig hög direkt. 

Jag tror att magsjukan således följdes av influensa. Disa är vaccinerad mot influensa och jag är så tacksam för det beslutet, för trots allt har hon klarat det bra. Hon har inte alls lika hög temp som oss andra (även om 38,6, som hon har innebär en ökad risk). Vill inte ens tänka på vad som händer med henne om hon får lika hög feber som Eira hade inatt (40,6 med både alvedon och Ipren). 

Vi som skulle ha haft litet kalas i helgen för vår älskade nästanettåring. Det blir förstås inget av. Tur är, att fylla år kommer hon göra ändå och kalas hinns förstås med senare. 

rädd

Många gånger har vi försökt förklara varför vi är så rädda för magsjuka. Så många gånger. Vi undviker stora folksamlingar. Undviker kalas. Stannar hemma, isoleras. Hämtar hem från förskolan. Vänder direkt vi ser varning. Många gånger känner vi förståelse och hänsyn. Många gånger känner vi motsatsen. 

Imorse började Disa kräkas. Morgonmedicinerna (som för henne är livsviktiga, utan dem riskerar Dravet och kramperna löpa amok) kom upp. Trots att vi försökte igen och att dela upp dem fortsatte de bara att komma ut. Kramp. Oklart om av förhöjd temp eller annat. Disa mår illa av buccolamet och fortsatte  kräkas. 

Under hela dagen har det fortsatt. Anfall i massor, en knappt vaken tjej. Hon är så törstig så törstig men inte ens milliliterfördelad vätskeersättning kan hon behålla. En av kvällsmedicinerna hann vi ge och nu ligger hon åter igen postiktal efter kramp. Flera mediciner kvar att ge.

Magsjuka. Det gör mig livrädd. Liv. Rädd.