9 år.
Tårarna som vilar bakom ögonlocken är ogråtna. Saknaden är ny. Den livslånga saknaden är förstås evig och finns i det dagliga livet, alltid. För så är det såklart att han är ju aldrig här. Men den nya saknaden. Varje årsdag. Varje ny upplevelse. Varje ny bubbla vi blåser. Varje stund är en ny av aldrig. 9 år. Många stunder.
Ibland blir jag rädd att orden ska ta slut. Att jag redan berättat allt jag kan om honom. Att minnet av honom ska blekna.
Men känslan av honom är fortfarande så stark i min kropp. Det var han som gjorde mig till mamma. Det underligaste av föräldraskap.
Det när famnen är tom.
Jag minns hans doft. Den där som bara nyfödda har.
Jag minns känslan av oanvänd snuttefilt. Hur gärna jag ville linda in honom i den. Värma honom med all kärlek. Pussa honom varm från allt det kalla.
Jag minns hur vi klippte en hårlock och hur jag tänkte att den aldrig kommer växa ut.
Jag minns vagnen som stod hemma i barnrummet. Den som vi fick bära från bilen tillbaka till butiken. För man får inte lämna tillbaka uterullade vagnar.
Och bilstolen som monterats in men som fick monteras ut.
Och spjälsängen som inte stod där bredvid min säng när vi kom hem.
Mitt ärr på magen som forfarande ömmar. Eller är det inte fysiskt längre? Kanske är det saknadsmärta.
Ja, nio år har passerat sedan jag blev den där föräldern som ingen vill vara.
Den med barn, utan barn.
 |
| Klipper en röd liten hårlock. |
