Japp, så var det gjort. Es långa lockar är nu ett minne blott. Drygt en halv dm var det som åkte väck. Jag passade på medan pappaN stod i duschen. Efteråt var det han som fick trösta mig. Finaste lockarna. Men, jag vet att det snart växer ut igen och den där bakvända hockeyfrillan hon drogs med gick aldrig att fixa till. Nu, förhoppningsvis, kommer det växa ut en aning mer jämnt.
På bilden nedanför syns de små hårsstrån vi har kvar från Troy. Han hade också långt hår. Jag är tacksam över att personalen på UAS insisterade på att vi skulle klippa en liten lock. Det är ju en av de få fysiska ting som finns kvar efter en saknad liten pojk.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar