Väntar och väntar. Det känns som om dagarna bara bubblar över av väntan.
.
Några månader efter Troys död sa en nära vän till mig att det kanske var lika bra att vi inte blev gravida på en gång, att det kanske fanns en risk att vi bara ville ha en "ny" Troy. Jag minns känslan. Jag minns det i kroppen. Det gör fortfarande ont.
Jag skulle göra allt - jag gör allt - om jag bara fick tillbaka Troy. Det finns inget som skulle stoppa mig. På samma sätt som jag skulle göra allt för Lilla liten. De är båda mina barn, men det är inte samma människa. De kan aldrig ersätta varandra.
Ingen med levande barn skulle komma på att kalla syskon för ersättare.
.
Lilla liten är så efterlängtad, precis som Troy var.
Lilla liten har fått mig att lita på livet. Att förlita mig på livet. Trots att jag blivit sviken så hårt måste jag få våga tro och hoppas.
Längtan efter ett levande barn i min famn vinner över döden.
1 kommentarer:
Hej!
Åhh, vad jag känner igen mig i dina ord.
Ja, jag tror aldrig nån annan kan förstå hur ont det gör att folk tror att man skaffar ersättningsbarn. Varför skulle inte vi vilja ha syskon till våra barn som alla andra?
Man vill ju ha ett barn hos sig och slösa alla känslor på...
Tänker på er!
Kram
Linda
Ps. Trevlig midsommar
Skicka en kommentar